Säga upp sig och öppna kafé: räkna innan du hoppar.

Christine och hennes tio timmar.

Christine arbetade till exempel på en statlig myndighet i Montreal, var fyrtiofem år och gift med två barn. Hon ville inte längre lägga tio timmar i veckan på att pendla in till centrum. Det blir femhundratjugo timmar om året, eller tretton arbetsveckor. För henne var det enkelt: pendlingstid förlorad tid. Hon gick alltså för att få tillbaka tio timmar, inte för att bygga något. Sedan hittade hon jobb nära hemmet, och enligt hennes eget mått fungerade det.

Hon gav förstås upp en statlig lön, en pension och verklig trygghet. Att lämna statlig tjänst var alltså inte gratis. Studien redovisar dock inte hennes inkomst före eller efter.

Säga upp sig och öppna kafé i Nottinghamshire.

På samma sätt körde Sergen Tasar buss i London och lämnade sedan jobbet för att driva ett kafé i Nottinghamshire. Först väntade han sig lugnt, kreativt arbete, kontroll, frihet och mer tid med familjen. I stället, säger han: ”Det slutade med att jag gjorde allt.” Kaféet öppnade klockan åtta, men han var där tidigare. Det stängde klockan fyra, men han gick aldrig före fem eller sex.

Samtidigt täckte intäkterna på ungefär två tusen pund i veckan inte hyra, räkningar och löner. Dessutom hade han gett upp fast inkomst, semesterersättning och sjuklön. Föga förvånande har han sagt att han hade riktigt djupa dalar och kände att han hade förstört det.

Det första året som ingen prissätter.

Visserligen blir hans historia bättre senare, men det första året är det som räknas här. Både han och Christine lämnade sina jobb för att få tillbaka tid. Han fick en niotimmarsdag och ett skift han inte kan lämna, medan hon fick sina timmar.

Skillnaden var uppenbart inte tur, envishet eller längtan. I stället räknade hon först, och det steget kan du ta i kväll. Så innan du funderar på att säga upp sig och öppna kafé, eller något annat, ta fram ditt eget tal.